Önskelista
Dagbok. En dagbok ska jag önska mig i 20 årspresent.
Bloggen kom till för att jag ville visa mina fotografier och uppdatera vännerna om mitt liv sen jag flyttade till Uppsala. Nu har den bara blivit något annat.
Jag vill kunna skriva ner mina tankar, funderingar, klagomål, drömmar... mitt helvete och min himmel.. utan att få frågemål om huruvida jag mår bra eller dåligt, utan att behöva förklara mig för en enda själ.
Det gick upp för mig ikväll att jag ska inte behöva skriva hur jag känner här för att få mina vänners uppmärksamhet. Bryr sig en människa om en annan så kollar man läget när man anar oråd.
Så, en dagbok ska jag önska mig så att jag kan skriva - lägga undan - glömma - läsa, bli påmind - göra om/göra bättre - utan någon annans vetskap om innehåll.
Enkelt men beskrivande
Hedgehog
13.7
Natten till idag påminde någon mig om min dröm. Frågan om varför jag gjort mitt val kom upp men inte svaret. Anledningen till mitt val visste jag inte i natt och känner fortfarande inte till den, trots en hel dags funderingar. - Har jag gjort rätt val? Kan jag ändra mig, och i så fall, gör jag rätt i det?
Drömmen har för mig från och till varit möjlig att uppnå, nu funderar jag på ifall det faktiskt går. Det är inte omöjligt men om så ska ske måste en hel del uppoffringar göras.
Frågan är om jag är redo för det, jag var knappt redo inför mitt val för ett halvår sedan, dock har jag överlevt den stora förändringen. Kan jag klara en större?
Förändringar är en av mina större fiender, jag gillar dem inte då det tar lång tid för mig att vänja mig vid saker och ting. Samtidigt kan jag inte föreställa mig hur jag skulle bli som person, hur mitt liv skulle se ut, om jag lämnade så mycket bakom mig.
Det tål att tänkas på och det är just vad jag tänker göra, jag har ett halvår på mig minst att bestämma mig för om jag gjorde det rätta valet för ett halvår sedan.
Puz hun.
6.7
Morgonen var molnig, likaså dagen, så jag och mor beslöt oss för att åka till Eckerlunds och kolla på kläder. Jag kom hem med en väldigt mysig och fin tjocktröja samt en grädd-beige klänning i tunt tyg som kommer passa väldigt bra i Kroatien tillsammans med min påg. Mina nya förälskelser. Visa dem tänker jag dock inte göra för Björn ska inte få se plaggen förrän jag träffar honom.
För övrigt är jag nog lite sjuk. Söndag, måndag och idag har jag kallsvettats från och till, dock har vi inte haft någon termometer så att vi kunnat ta tempen på mig. Men det ska ske alldeles strax, jag gillar inte att svettas utan anledning..
I miss my Elmo-tee
Skadad för livet?
Kände att jag låtit min hud vila tillräckligt länge idag så bestämde mig för att gå ner till stranden. Tråkigt nog lyckades jag få vass i högra ögat... Hur? - jag såg det inte. Jag stod upp och böjde mig ner för att ta någonting från min väska bredvid vassen och då körs vasspetsen rakt in i ögat. Till en början tårades ögat bara men 1-2 minuter senare, när jag kommit hem, börjar det svida, irritera och jag kunde verkligen inte hålla ögat öppet, det gjorde till och med ont att hålla den andra ögat öppet. Så blundande tog jag mig från ytterdörren till toadörren för att se mig i spegeln men allt jag kunde se var ett vattenfall av tårar, inget rött i ögat alls.
Senare efter attacken låg jag på stranden igen och tänkte på de skador jag blivit utsatt för därnere. Jag har ju spenderat alla somrar här i sommarstugan och därmed varit på stranden sedan liten parvel. Jag kom ihåg en sommar när jag var 6-7 år. Jag, min tvillingbror Gust, vår kompis Louise och hennes pappa var nere vid vattnet och byggde i sanden när en segelbåt kom farande utifrån i väldigt hög fart. Louise pappa knuffar undan oss barn och ramlar själv i vattnet efter att ha fått ett slag i huvudet. Jag hamnar i sanden, får masten över mig och hör folk ropa och komma springande mot mig. Mamma börjar gala på männen som seglade och det visade sig att en av dem var läkare, eller åtminstone påstod sig vara en, och konstaterade efter en check att jag hade klarat mig utan inre skador.
Jag minns inte vad som hände med "läkaren" men jag minns att jag inte gillade hans händer över min rygg. Jag grät och kved och bad mamma att säga till honom att sluta. Mamma trodde att det bara var smärtan som gjorde sig påmind men icke, det var en av de mer obehagliga känslor jag haft i mitt liv och kan på ett lågt plan förstå hur det är för de barn som blivit smekta utan att besitta viljan.
Efter att ha kommit ihåg den här händelsen kom jag fram till att det troligen är därför jag har problem med ryggen. Först trodde vi det var hålfötterna det var fel på men den smärtan cirkulerade bara kring fötterna. Sen fick jag besvär att springa och hoppa så gymnasiets sjuksyster skickade mig till en sjukgymnast. Han gav mig övningar vilka jag väldigt sällan utövat.
Jag undrar om min rygg någonsin kommer bli bra, om jag kommer bli av med min otur gällande skador eller om jag kommer vara den tanten ungarna fasar eftersom hennes kropp är fylld av ärr? Det sistnämnda hade inte varit fel med tanke på hur jobbiga ungar kan vara.
Puz hun.
